MELANIE20ÅRFFS.
Ja, vi var lite sent ute. Men igår tillägnades kvällen åt Melanie Sporre just för att hon också är 20 år nu. Vi träffades alla i vanlig ordning på en av de många vietnamesiska resturangerna i Shoreditch. Hyfsat billigt, god mat och dessutom får man ta med sig eget vin, öl eller en flaska vatten (clara). Där spenderades ca 3 timmar av kvällen och det drogs diverse skämt om Claras röda hudfärg (solat för mycket). Mella fick en bok med Vouge-omslag som hon önskat sig av oss och hon kom (nästan) i brallan. Maja och Elinor hittade slutligen till resturangen och klockan 10 var det dags att gå.
Vi tog tuben till Mornington Crescent och för en gångs skull var vi i tid för att komma in på Button down disco. Vi entrade klubben och inträdet låg på TIO PUND. DYRT tyckte jag, men blev ännu mer upprörd över att jag skulle behöva betala FYRA pund för jacka och kofta. Nej. Jag tog med mig koftan in istället och lämndade bittert över 2 pund och min jacka till äcklet i garderboben. Efter vi köpt öl tog vi oss in på det massiva dansgolvet. Det tog inte många minutrar tills jag insåg att Stuart var där. Fick direkt lust att kräkas och ignorerade honom (svårt dock i och med att han pekade på mig och visade sina killkompisar vem jag var). Har inte träffat honom på kanske 5 månader och hade absolut ingenting att säga honom. Han dansade närmare under kvällen och efter ett tag kände jag en knackning på axeln. "Hi! I thought that was you! How are you?" "Fine" svarade jag och kollade på honom. "You dont look very happy to see me?" fortsätter han och gör en ledsen min. "Why would i be happy to see you, seriously?". Efter vi utbytt några fler artiga fraser gick jag tillbaka till mina vänner.
Iallafall, jag orkade inte bry mig mer om honom med tanke på hur bra musik som spelades och hur jävla festligt allt annat var. Stina kommer och möter upp oss vid baren på övervåningen och vi går gemensamt ner igen. Då går vi in i en kille som var så sjukt jävla lik Philip Norén. Hahaha, helt sjukt, det kändes verkligen som vi kände honom. Han var dessutom i ett sällskap där en var skrämmande lik Bosse och en annan hade kunnat vara Pezeljs okända bror.
Dålig bild, men detta är brittiska Philip.
Resten av kvällen bestod av dans och mer dans.
SLUT.
Vi tog tuben till Mornington Crescent och för en gångs skull var vi i tid för att komma in på Button down disco. Vi entrade klubben och inträdet låg på TIO PUND. DYRT tyckte jag, men blev ännu mer upprörd över att jag skulle behöva betala FYRA pund för jacka och kofta. Nej. Jag tog med mig koftan in istället och lämndade bittert över 2 pund och min jacka till äcklet i garderboben. Efter vi köpt öl tog vi oss in på det massiva dansgolvet. Det tog inte många minutrar tills jag insåg att Stuart var där. Fick direkt lust att kräkas och ignorerade honom (svårt dock i och med att han pekade på mig och visade sina killkompisar vem jag var). Har inte träffat honom på kanske 5 månader och hade absolut ingenting att säga honom. Han dansade närmare under kvällen och efter ett tag kände jag en knackning på axeln. "Hi! I thought that was you! How are you?" "Fine" svarade jag och kollade på honom. "You dont look very happy to see me?" fortsätter han och gör en ledsen min. "Why would i be happy to see you, seriously?". Efter vi utbytt några fler artiga fraser gick jag tillbaka till mina vänner.
Iallafall, jag orkade inte bry mig mer om honom med tanke på hur bra musik som spelades och hur jävla festligt allt annat var. Stina kommer och möter upp oss vid baren på övervåningen och vi går gemensamt ner igen. Då går vi in i en kille som var så sjukt jävla lik Philip Norén. Hahaha, helt sjukt, det kändes verkligen som vi kände honom. Han var dessutom i ett sällskap där en var skrämmande lik Bosse och en annan hade kunnat vara Pezeljs okända bror.
Dålig bild, men detta är brittiska Philip.
Resten av kvällen bestod av dans och mer dans.
SLUT.
